Glöm inte att Zona leter nytt hem

utställningen igår gick okej trots allt.

dagen igår började med att vi packade bilen och rullade neråt, väl framme möttes vi av marica och jimmy samt nicole och denis. vi gick in och tog en plats till att börja med så att hundarna fick lugna ner sig.

Dino (Vild o vågad's seger) var först in i ringen, han fick 1a KV och blev 3aKK, alltså tredje bästa hanvalp av 6 valpar. hans kritik kommer, roligast på hela dagen var ju att jag nästan sprang in i stolpen som var mitt i ringen när jag visade dino:P

sen var de dundras tur (vild o vågad's vimla), hon blev 1a kv och 1a kk, alltså bästa tikvalp av 6 tikar.
dundras kritik:

6 m

vältypad, kompakt, utmärkt typ och storlek. Välbyggt huvud, bra hals och överlinje. väl ansatt svans. ganska välvinklad både fram och bak. något vek mellanhand. rör sig med bra steglängd ganska trång bak, svajig fram. 1a, 4a.
dommare: Britta Roos-Rörjesson

dino:


dundra:



melodie och majken:

den 13/3-09 vid 5 snåret (jag hade inte en tank att titta på klockan) så knackade det på dörren. jag hörde gubben öppna där nere, jag var uppe och pysslade med annat. då hörde jag en främmande mann säga, jag tror att vi hittat er häst. min gubbe lät förvånad och frågade om han var levande.

jag kastade mig ner för trappan för att höa svaret, och jodå, han skulle vara levande. vi följde efter mannen ut från våran grusväg, över stora vägen, genom ett sågverk (ganska stort, med timmerbilar där dygnet runt) in på en skogsväg och fram till en förådsbyggnad.

där mötte vi hans tjej, som sa att mannen som bodde i huset lite längre fram hade sett honom i sin trägård och då ringt dem, då de har hästar i närheten. han hade stått under fågelmaten/havreneken och ätit. hon hade försökt fånga honom men "han var rädd som ett rådjur" sa hon.

vi kastade oss i bilen igen, hem snabbt som ögat, utan att ha sett vilet skick min lilla ponny var i. packade linor, grimskaft, foder, morötter och allt annat vi kudne komma på i stundens hetta, gubben kastade sig i bilen igen och körde, jag sadlade mitt halvblod och red så fort jag kunde ner till platsen där vi mött paret. nu i efterhand an jag inte riktigt förstå att mitt i vanliga fall ganska fjantiga sto, gick rakt igenom sågverket, med maskiner, truckar och lastbilar, utan att bry sig de minsta! hon var på ett uppdrag, precis som jag!

när vi väl var framme satt jag av och gick sista biten, förbi huset, en gammal kvarn och över en ström bäck. och

där stod han, mitt i en hög med hö som de stött ut till de vilda djuren, och mumsade glatt. först stannade han upp när han såg oss, men när vi provad att vända oss om och gå ifrån hoom skrek han och kom springandes i världens fart fram till oss, men lite mutor kunde vi fånga honom.

de fanns inte en skråma på honom! både han och grimman var förvånansvärt rena och han är frisk och pigg, något smalare än när han försvann men ändå inte mage för att varit försvunnen i tre veckors tid!

in i skogn fanns massor med små upptrampae stigar med häst, rådjur och älg spår, så troligen har han inte bara haft änglavakt, utan även älgvakt!

de finns ingen tacksammare, gladare, mer lättad, lyckligare än jag i skrivande stund, vi har återfunnit de vi inte längre trodde fanns. vd kan man säga? han lever allt upp till stt namn, lilla trubbel (kattedals egon)